Idag kom en gammal elev och besökte mig på jobbet. En tjej från min första klass, en tjej som jag blev fröken till i trean och sedan följde till hon slutade sexan. Nu är hon 18 år fyllda och går i tredje ring. Ska ta studenten i vår. Har extrajobb. Är vuxen.
Vad hände?
Jag kan absolut ta in att åren går och att eleverna blir äldre. T.o.m att de blir vuxna, får rösta, ta körkort och allt det där. Det jobbiga kommer när jag sedan funderar över vad som hänt med mig själv under de här åren. För någonstans måste det väl innebära att jag också har gått och blivit äldre?
Jag var 24 år när jag övertog den klassen, och känner mig precis likadan nu som jag var då. Minns allt som igår, såväl med- och motgångar som jag hade med det gänget. Otroliga toppar, fruktansvärda dalar. Min första klass. Världens bästa. Nu känns det bara som om eleverna har vuxit ikapp mig...
Nåväl, hur som helst så var det ett underbart möte. Har burit det med mig, tänkt på det, hela dagen. Stoltheten man känner när "ens barn" växer upp, hittar rätt, hittar hem. Glädjen i att se dem utvecklas till fina, självgående individer. Lyckan i att de minns, att de kommer tillbaka, att de bryr sig om. Stort!
Tack J!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar