...som jag tycker mindre om än övriga delar. En liten, jäkla, till synes obetydlig, skitdel, som ändå så många gånger lyckats orsaka mig lidande, besvär och tårar. Min lilltå. Den högra.
Genom åren har jag ett flertal gånger lyckats sparka denna tå ur led. Gått in i något, kommit åt ett hörn eller fastnat någonstans. Med tiden har den blivit så skadad att det räcker med en liten stöt för att det ska ske.
Och trots att, eller kanske snarare just för att, det hänt så många gånger nu så är det lika vidrigt varje gång. Smärtan som skjuter genom kroppen, den lilla knäcken och, framför allt, obehagskänslan som far igenom mig i vågor och får mig att vilja kräkas. Att se den lilla rackarn peka lite snett utåt på det sätt jag sett alltför många gånger redan. Usch.
Sedan går det några dagar, olika från gång till gång hur många. Smärtan kommer och går, strålar från början upp genom benet men lägger sig mer och mer vartefter dagarna går. Min taktik är solklar. Jag brukar ge mig fan på att ge igen, inte låta den jäkeln vila. Klämmer ner foten i trånga skor (då känns det faktiskt bättre) och håller igång så mycket jag bara kan. Då vet jag, att helt plötsligt hoppar den rätt igen. Under en kort sekund gör det så ont att det blixtrar till i huvudet och sedan är det bara över. Känns inte ett dugg. Så märkligt.
Ännu har jag inte lyckats lära mig precis vilken rörelse det är som gör det dock. Jag har studerat på nätet och i olika böcker hur foten är uppbyggd och försökt dra och trycka på olika sätt, men får det inte rätt. Det är som om jag måste försöka glömma det och göra någon ofrivillig rörelse för att det ska ske.
Hur som, det jag vill komma till: Igår hände det igen. Mitt under Idol, då jag skulle resa mig och gå ut köket, kom jag åt och fastnade till i Ludvigs sko som låg på golvet. Visste direkt. Fan! Jag vill inte, har inte tid med detta just nu...
Så nu är det bara att köra på som jag brukar. Nedra tå. Den ska få!
2 kommentarer: