Tänker att det får räcka nu...

Först bara, innan jag går in på resten: Jag lever. Jag har börjat jobba, jag har börjat komma igång med skoltänket och tycker t.o.m att det känns helt okej, precis som jag ju egentligen visste. Jag mår bra!

Men. Vår skadesommar. Vi måste prata om den. Vad är det egentligen med vår familj den här sommaren??!

Först ut jag, på fyrtioårsfesten. Min skallknock, you know. Visserligen gick det ju bra och det har läkt bättre än t.o.m jag kunde tro. Ser mest ut som en liten förlängning av ögonbrynet (som ju iofs är obefintligt, men ändå). Men jag ryser fortfarande vid tanken på hur illa det faktiskt kunde ha gått... 

Sedan var det Ludvigs tur. Under vårt renoveringsarbete i Båstad föll det sig så olyckligt att en skruvdragare ramlade ner från loftet och lyckades träffa (med spetsen neråt!!) rakt i Ludvigs handrygg. Paniken innan jag kunde få honom lugn, få stopp på allt blod och se hur det såg ut. Jag trodde först den hade gått rakt igenom hela handen, men så var det som tur var inte. Tvärtom hade även han en osannolik tur och fick bara ett litet sticksår, utan något endaste ben, någon sena, muskel eller liknande skadad.

Nummer tre. Niklas och handleden. Ont som tusan, inställd cykelvasa och jäkligt surt, men även där med en hel del tur i oturen. Hade det varit båtbenet, som de befarade, hade det varit bra mycket värre och han hade fått gå sjukskriven och gipsad länge. Som det är nu ryker gipset troligtvis i eftermiddag. 

Sist ut min bebis. Min olycksplutt, min älsklingsviktor. I torsdags. Jag satt i möte och ignorerade Niklas som ringde på min mobil. Långt senare såg jag sms:et:

Japp. Viktor hade lekt på berget hos farmor och Hasse, ramlat rakt på ett bo och krossat det och sedan fått en hel svärm med arga getingar på hela sig. Fullt innanför kläderna, t.o.m i kallingarna.  Blivit stucken flera gånger på sin lilla kropp. Smärtan och skräcken i det. Både Eva och Niklas säger att de nästan aldrig sett någon så chockad och panikslagen. Själv kan jag knappt föreställa mig det, vet ju hur läskigt det är med en enda geting som man inte lyckas vifta bort och hur vidrigt ont det gör med ett enda stick. Mitt stackars, älskade lillhjärta!!

Allt gick bra även denna gång. Det onda försvann efter huskurer och dusch, han lugnade ner sig och det blev ingen allergisk reaktion (jag googlade järnet och hade stenkoll på honom hela kvällen sedan, var så säkra). Inga bett i ansikte eller på halsen (och ej heller på snoppen, som han själv lade till). Tur i oturen, igen.

Men ja. Nu räcker det. Tack.