Snön

Som sagt. Vi tar en sak i taget.

Nu är det mörkt och grått dagarna långa och marken ligger blöt, lerig och täckt med löv. Men se så var det då rakt inte för två veckor sedan.

I slutet av höstlovet kom snön plötsligt, och det rejält. Trädgården begravdes i ett vitt täcke. Vinterkläder och -skor inhandlades i en hast. Johnny ställdes undan (men hörni - jag har ju missat att berätta om Johnny! Min nya, ljusblå, fina cykel med märket Logan och som därför genast döptes till just Johnny) och det fick börja bli promenader till och från skolan de dagar jag inte lämnade pojkarna.

På onsdagmorgonen den 9/11 rådde ett mindre snökaos. Snön yrde, gatorna var sliriga och köerna ringlade långa. Efter många om och men lyckades jag dock leverera prinsarna till deras skola och sedan ta mig till min, om än en halvtimme sen. 

Under dagen stod vi och tittade ut på snön som yrde utanför fönstren, men det var nog inte förrän fram på eftermiddagen som vi började förstå att det började bli ordentliga problem ute på vägarna. Plötsligt fick vi höra om folk som suttit timmar i sina bilar under dagen, om lastbilar som stod på tvären lite här och var och om inställda pendeltåg och bussar. Min stackars lärarstudent, som bor ute på Ekerö, trodde inte hon skulle kunna ta sig hem där ett tag, så som plan B hade vi att hon skulle få sova hemma hos mig. Senare på eftermiddagen fick hon dock besked om att man börjat försöka slussa folk från Brommaplan och ut, så då begav hon sig iväg. Många kollegor åkte från jobbet lite tidigare än vanligt och flera lämnade kvar sina bilar. Min bil såg allt mer ut som en snöhög när jag tittade ut på den, och jag började inse det omöjliga i att ta mig ut med den för att kunna hämta Ludvig och Viktor. Sträckan mellan våra skolor är fågelvägen nästan ingenting, men när man ska åka runt så som vi måste göra kan det även en vanlig dag ta löjligt lång tid. Den här dagen skulle det kunna ta timmar, om jag nu ens skulle komma loss från första början. Jag bestämde mig därför för att hämta pojkarna till fots och att ta itu med bilproblemet efter det. 

Sagt och gjort. Påbylsad från topp till tå blev det en promenad i snöyran och sedan en tillbaka. Killarna fick följa med in en stund medan jag plockade ihop mina saker, och efter att ha letat en stund efter mina bilnycklar (bara det var egentligen en historia i sig - de hade lyckats ramla ner och åka in under en hurts utanför klassrummet, så det var en rätt lång stund av smärre panik innan jag som tur var lyckades hitta dem) begav vi oss ut på parkeringen. Då var klockan 17.45 och det började redan bli sent. 

Ludvig och Viktor lekte i snöhögar medan jag varvade mellan att gräva, skyffla, lägga mattor, provstarta och gud vete allt, för att komma loss. Dumt nog hade jag ställt mig på en sida av vår skolparkering där jag var nästan ensam, vilket gjorde att snön där var mer eller mindre orörd. När jag stod där vid madamen och blickade ut var det som ett enda stort snöhav runt omkring mig. 

Efter en timme gav jag upp. Pojkarna hade då satt sig i bilen och började tröttna rejält. Det gjorde jag med. Jag insåg att det inte skulle funka och att vi skulle behöva gå hem. För att peppa killarna att orka promenera hela vägen och för att försöka göra något lite kul av det hela bestämde jag att vi först skulle gå över till McDonalds och äta middag. Vi lämnade det vi kunde i bilen (som inte alls stod bra parkerad efter de ynka metrar jag nu hade lyckats flytta den, men vad skulle jag göra?), packade på oss väskor och gick iväg. Det blev faktiskt himla mysigt ändå, att sitta där på Donken vi tre tillsammans och njuta av god mat med all snö utanför. 

Efter att vi fått lite ny energi påbörjade vi så vår vandring hem. Det var tungt och det tog lite tid, men det var samtidigt både mysigt och sagolikt vackert att gå där i snön. Klockan kvart i åtta på kvällen var vi hemma, då var det bara för pojkarna att ta en varm dusch och sedan gå direkt i säng. Det blev en himla märklig dag och ett äventyr som vi garanterat kommer minnas länge.

Dagen efter promenerade vi till skolan, nu med även pappan i familjen med. Han den stackarn (lyckosten) hade legat sjuk hela dagen innan och mer eller mindre missat hela alltet. Han var inte helt poppis när han med förvånad min öppnade dörren till oss där på kvällen och utbrast "Nämen, vad det har snöat". "Eh, ja.....", tänkte jag. Men hur som helst. Pojkarna kom till skolan, jag kom till skolan och Niklas gick hem och lade sig igen.

Senare på eftermiddagen var studenten Erica gullig och följde med mig ut för ett nytt försök. Eftersom jag lämnat bilen stående lite på tvärsan efter mina lönlösa försök kvällen innan var jag nämligen tvungen att i alla fall försöka flytta lite på den, även om jag inte skulle kunna få hem henne den dagen heller. Vi slet en stund Erica och jag, sedan fick vi plötsligt hjälp av både en snäll förälder på skolan och en jättegullig främling som plötsligt bara stod där bredvid oss i snön. Fy sjutton vad jag uppskattar hjälpsamma, omtänksamma människor! Tillsammans lyckades vi till slut få loss madamen och jag kunde flytta henne till den plogade delen av parkeringen. Hon fick stå där en stund, och sedan var det faktiskt inga problem alls att kunna köra hem senare på kvällen. 

Ja, så var det med den däringa snön jag ville berätta om. En historia som vi som sagt kommer minnas länge, men som ju fick ett lyckligt slut. Tur.