Så mycket jag vill berätta och visa

Som alltid. 

Så himla lite tid och ork.

Som alltid.

Nästan värre än någonsin.

Mest handlar min frånvaro dock om nya inställningar och teknik som bråkar med mig. Efter mitt senaste telefonbyte kan jag inte längre skriva och lägga in bilder från mobilen, vilket gör att varje inlägg blir otroligt tidskrävande och omständigt att få till. Dessutom måste jag hela tiden logga ut/in och växla mellan mina olika mail-/bloggkonton på datorn eftersom jag, sedan ett och ett halvt år tillbaka, ju även har vår klassblogg som jag regelbundet uppdaterar. Världsliga problem givetvis, men ändå.  Som så många gånger tidigare samlas allt på hög och blir alltmer övermäktigt att ta itu med.

Vill berätta om allt kul vi gjort i skolan på sistone. Både med de jättefina nya eleverna, men framför allt med de underbara kollegorna. Trots att jobbhösten på många sätt varit otroligt tung, så livar alla galenskaper med mina närmsta kollegor upp tillvaron och livet enormt. Det är ju faktiskt i stort sett bara dem jag umgås med, eftersom både jag och Niklas i övrigt gått ännu lite mer i ide socialt sett. Vi varvar båda två, med undantag från några små utstickningar, mellan att vara på jobbet och i vår hemmabubbla. Vi två och barnen. Det har varit så rätt länge och får vara så ett tag. Annat finns varken ork eller lust till just nu. Men, som sagt, de där människorna jag jobbar med. Älskar dem obeskrivligt mycket. 

Vill berätta om träningshelgen som jag och faster var på för en vecka sedan. Om att Anneli lyckades vinna den och om allt vi därför fick uppleva och vara med om helt gratis. Om hur roligt och peppande det var, om hur mycket vi tränade, om allt gott vi åt, om att jag fick lyssna på en helt fantastisk föreläsning och sedan dess varit helt frälst.

Vill berätta om personalfesten som vi planerat hela hösten och som gick av stapeln nu i fredags. Om hur bra och lyckad den blev. Om snökaoset som för ett par veckor sedan drabbade oss och resten av stockholmarna. Om tankarna inför advent och jul. Om resfeber i kombination med längtan och pirr i magen. Om hur stora alla mina fina barn har blivit och om hur fantastiska de är alla fyra. Men det vet ni ju redan.

Jag ska försöka peta in ett inlägg eller sju framöver om i alla fall lite av allt ovan nämnda. Nu ska jag ladda för ny vecka med att krypa upp i famnen på min man och fortsätta titta på kvällens Beckfilm. En sak i taget. Det blir bra det.