Tittar på bilder av Emmas lilla prinsessa och känner hur hela mitt inre, såväl hjärta som livmoder, fullkomligt snörper ihop sig och nästan värker av längtan. Återigen fylls jag av sorg vid tankarna på "aldrig mer", tankar som är extra starka nu när vi precis håller på att lämna dagistid och småbarnsår för gott.
Jag är, som ni vet, så ofantligt lycklig och tacksam över de fyra, fantastiska underverk vi välsignats med och jag blir allt mer säker på att vi är färdiga på bebisfronten. Men ändå...
Vi kanske skulle göra Viktor till viljes ändå och försöka låta även honom få bli ett storasyskon? För lite orättvist är det ju faktiskt, det kan jag hålla med honom om ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar