Har tänkt tanken ett ganska bra tag nu.
Känner starkare och starkare för varje dag som går att det nog börjar bli dags.
Läser och hör om andra som gör det mest hela tiden och tänker att jag nog borde jag också.
Obönhörligt närmar den sig.
Vårens första springtur.
Jag ska inte säga att jag känner mig sugen. Jag blir ju tyvärr aldrig riktigt det, vilket är en del av anledningen till att jag är så trögstartad. Som det är nu har jag faktiskt inte kutat ett steg (förutom ett och annat efter en och annan gulligan) sedan Midnattsloppet i augusti förra året. Men just därför är det väl kanske hög tid nu...
Dels har jag ju återigen lyckats förtränga våndan och ångesten inför det loppet och faktiskt börjat fundera på kanske både ett och två lopp nu i år. Tjejmilen har jag visst redan lovat att jag ska springa. Kanske blir det även favorit i repris med Midnattslopp en gång till.
Sedan vet jag ju också att jag kommer vara så himla nöjd och stolt när jag väl tagit mig ut på den där första rundan. När jag kan konstatera att jag fixade det och sedan känna att det förhoppningsvis blir lättare och lättare för varje gång. Roligare. Eller nåt.
Så då så. Snart gäller det. Smäller det. Snart...
1 kommentar: