Om fina kommentarer och om fina barn som inte är barn längre. Om livet.

Nu i dagarna tar mina första elever studenten. 19 år. Vuxna.

Jag var 24 år när jag fick dem och hade dem sedan från trean till sexan. Tuffa, roliga, lärorika, fantastiska år. De var mina försökskaniner på gott och ont. Jag kommer nog aldrig göra så många misstag som jag gjorde då, men jag kommer heller aldrig ge så otroligt mycket av mig själv till en klass som jag gjorde då. Jag gav allt, hade gjort allt, för dessa ungar. Kan sakna det engagemanget hos mig själv nu.

Idag fick jag en fantastisk kommentar från en av dem. Ord som värmer, som går rätt in i hjärtat och som gör att man orkar lite till. Tack fina Sandra!

Till dig och alla er andra (jag vet att ni är några som kikar in här ibland):

Stort grattis, många kramar och de varmaste lyckönskningar! Ni kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

  Fröken Nettan