Plötsligt idag gick det upp för mig. Först arbetsdag, sedan sommarlov. Semester. Ledigt. Obegripligt och nästintill omöjligt att ta in. Vad hände?
Den senaste tiden har varit otroligt fartfylld och fullspäckad, både i kalendern och känslomässigt. Olika projekt och happenings har avlöst varandra och jag har mer än någonsin varit tvungen att vara i nuet och ta en dag, ibland en timme, i taget. Det har inte känts överdrivet jobbigt under tiden och allt har fortlöpt bättre än bra, men jag har inte kunnat blicka framåt. Förrän nu.
I vanliga fall så här års brukar målet vara målet och trots att det alltid är en minst sagt hektisk period så brukar jag ändå kunna glädja mig under loppets gång. Njuta av känslan av att se mållinjen närma sig, av att vara nära, av att snart vara där. Räkna ner. Känna pirret och euforin på upploppet och uppfylld av adrenalin slutligen segla (krypa) över mållinjen med hjälp av de allra sista krafterna.
I år har jag missat det där. Med hakan mot bröstet, blicken i backen, tänderna hårt sammanbitna och med naglarna inborrade i handflatorna har jag varit för upptagen med att bara klara mig igenom och överleva själva loppet. Nitiskt har jag fokuserat på minsta steg och andetag för att ta mig framåt, varit noga med att inte missa någon enda detalj och inte lyft blicken en enda gång för att notera kilometermarkeringarna eller märka att själva upploppet närmat sig.
Så idag stannade jag alltså till - tvärstannade - och märkte att jag stod precis framför målsnöret, utan att riktigt veta varken vad som hänt längs vägen eller hur jag skulle förmå mig att ta det sista klivet. Än mindre kunde och kan jag tänka och känna vad som väntar mig på andra sidan. Sen bara gjorde jag det.
Nu sova. I morgon vakna. Sedan ska jag i lugn och ro landa i mig själv och försöka förstå att jag faktiskt har sommarlov. Semester. Ledigt. Länge!
