Till dig Emma

Har hittat en hel drös med tips, bara att välja och vraka. 

Och ja, ni andra. Ni förstår rätt. Jag har hintat om det och om mina känslor kring det förut men aldrig skrivit det rakt ut. Hon ska överge mig. Igen. Jag är helt förstörd. Och väldigt lycklig. I februari är det jag som får stilla mitt eget sug med lånebebis. 

Och kanske, kanske har vi nu en riktigt bra lösning på g på jobbfronten. Håller tummarna!

Synd

...men så klart helt förståeligt. Det får bli en annan gång. 

Rart

From Bump to Buzz.

Här.

Om nu och då

Det fixas och förbereds här hemma. Har bakats hela kvällen. Nu lite tissel, tassel och prassel. Det är en stor dag imorgon.

Ganska precis just nu för 11 år sedan åkte jag till BB. Stor, tung, less på att vänta och överlycklig över att det äntligen, fem dagar över tiden, hände något.

Väl inne stannade det hela upp efter ett tag och de började prata om hemgång. "Säger de att vi ska åka hem igen vägrar vi!" väste jag sturskt till Niklas, när barnmorskan kom gående emot oss. "Det är nog bäst att ni åker hem en stund till", sa hon. "Okej" pep jag, genast något mindre kaxig.

Hem igen så. Bada, vänta, andas, våndas. Hade täta värkar och ont som sjutton, men vågade inte åka in för tidigt och riskera samma sak en gång till. Efter några timmar orkade jag inte mer och vi åkte in en andra gång. Klockan sju var vi där, halv åtta fick vi ett förlossningsrum. 8.07 var hon ute.

Min lilla flicka. Min efterlängtade prinsessa. 11 år sedan.

Det är en stor dag imorgon.

5:e januari - en stor dag

Dels är det idag Morfar Kurts tur att fylla år. Hela 94 blir han i år, otroligt! Och om mormor Sonja var en riktig krutgumma, ja då är krutgubbe det minsta man kan säga om "Kurten", som Rasmus kallade honom när han var liten.  Nu börjar han bli trött och sliten, men hänger envist med och håller fanan högt.

Grattis morfar Kurt, vi ses ikväll!

l

Dels är det idag exakt två år sedan vi för första gången fick reda på att det var två små bebisar i magen.

Ultraljud. Den spända förväntan innan. Oron. Låg vaken på natten innan och tänkte att "antingen är det något som är fel eller så är det två". Kunde inte beskriva vad som kändes annorlunda, men något var det. Lättnaden då vi tittade på skärmen och direkt kunde konstatera att bebisen rörde sig, att hjärtat pickade, att allt var bra. Känsloexplosionen då barnmorskan efter några sekunder och med ett leende pekade på en till bebis bredvid den första. Tankarna som snurrade som i en torktumlare inuti skallen, lyckan som spred sig i kroppen, tårarna som rann nerför mina kinder. Niklas med gapande mun. Niklas med huvudet i händerna. Niklas med ett stort leende och även han med tårar i ögonen. Niklas som skämtsamt bad barnmorskan sluta titta så hon inte skulle hitta ännu en därinne.

Ett ovanligt långt ultraljud följde. Enäggstvillingar fick vi veta direkt att det var. Först sa hon att det var två flickor. Två småsystrar. Så, precis innan hon skulle sluta titta hejdade hon sig. "Nämen, här är ju en snopp!". Och så var det ju. Inte bara en, utan två.

Så småningom ut i friska luften, ut i snön. Kramades, skrattade, grät, skakade på huvudet, skiljdes sedan åt. Niklas skulle till jobbet, jag hem. Samtalen i bilen. Mamma, Patrik. Så hem och berätta för storasyskonen. Det blev väl blandade reaktioner, kan man milt säga...

På eftermiddagen gick jag och Amanda på bio. Åkte iväg bara vi. Hon och jag. Såg filmen Mama Mia. Minns att jag satt där i biomörkret och kunde släppa alla tankar och känslor fria. Lycka, glädje, sorg, oro. Mängder av praktiska funderingar.

Jag vet inte om det är därför den filmen betyder så mycket för mig. Jag uppslukades totalt av den den gången och älskar den fortfarande, trots att jag nu sett den massvis av gånger. Min och Amandas film. Dels för att vi ju upplevde den tillsammans den där speciella dagen, men också över alla känslor kring moder- och dotterskapet den väcker hos mig. Kan inte höra "Slipping Through My Fingers" utan att tänka på min lilla flicka och utan att gråta floder.

5:e januari 2009. En magisk dag. Två år sedan idag. Jisses.

5/1-09 utanpå magen

5/1-09 inuti magen

Sockorna är här!!!

Har ju länge nu följt Skolfrökens upploppssträcka i väntan på hennes två små flickor. Glatts med henne över alla positiva resultat vid mätningar och ultraljud, känt och lidit med henne då hon haft ont och varit less, gissat på datum (fel  ) och försökt peppa så gott det gått (hihi, så roligt det lät). Jag har hoppats så för hennes skull att det snart skulle vara dags och gjort mig beredd att genomlida ännu en förlossning i cyberrymden.

Så vaknar jag idag efter en lång, stärkande tupplur (jodå, skolavslutningar kan vara jobbiga för mammor/fröknar också) och läser till min förvåning att de redan är här. Det är klart, de är ute, de mår bra. Underbara nyheter! Igår kväll med 11 minuters mellanrum kom de äntligen, Lillstumpa och Syster Yster (fast i omvänd ordning, så Lillstumpa blev en Storstumpa både tid- och viktmässigt). Tydligen hade allt gått jättebra, så himla skönt att höra.

Stort grattis och många kramar till hela skolfamiljen - Skolfröken, Magistern, Skolbebisen och de två små minisockorna!!!

Åh så nostalgisk jag blev nu igen... Förhoppningsvis ligger Skolfröken så här just nu och bara njuter av sina små underverk. Ljuvligt!

Om när prinsarna kom till världen

Efter 38 fullgångna veckor och en lång och tung väntan hade det så äntligen blivit dags för oss att få träffa våra efterlängtade små killar. Det var måndagen den 25/5-2009, och vi hade fått tid för igångsättning kl 9.45 på Huddinge sjukhus.

Vi kom in och fick träffa en läkare som började med att säga att de skulle se OM det skulle bli igångsättning eller ej. Då höll jag på att bryta ihop totalt, vi hade ju ställt in oss på att det var dagen D, förberett Rasmus och Amanda och fixat allt praktiskt runt omkring.

Hon gjorde en undersökning och som tur var visade det sig att jag var redo för förlossning. Vi fick veta att vi skulle vara tillbaka kl 12.30 för håltagning av hinnorna och så småningom värkstimulerande dropp.

Så det var bara att knalla iväg en stund och invänta det som komma skulle. Jag och Niklas satte oss i solen och åt lunch och fikade tills det var dags att gå in igen.

Vi fick komma in på ett förlossningsrum och träffa vår barnmorska, som visade sig vara världens gulligaste. Ctg kopplades på. Allt var bra med killarna och båda låg som tidigare med huvudet neråt.

14.20 tog de hål på fosterhinnorna och ettans (Ludvigs) vatten gick. Värkarna började så smått komma igång. Drygt en timme senare satte man in dropp, som sedan höjdes gradvis under dagen. Trots att värkarna blev kraftigare och kraftigare och kom allt mer regelbundet, så var de ändå inte mycket värre än alla de förvärkar jag dragits med senaste månaden. Jag upplevde eftermiddagen som väldigt seg och tyckte att de gott kunde ta och vrida på droppet lite mer rejält på en gång... Tyckte det var jobbigt att inte kunna vara med och påverka förloppet något, då jag ju var fastkopplad hela tiden och inte kunde vara uppe och röra mig som jag ville.

Fram till att jag var öppen 6 cm, 19.30 ca, var det hela helt överkomligt. Då började det dock bli rejält jobbigt, så då åkte den efterlängtade lustgasen fram.

Jag stod framåtlutad mot sänggaveln och andades i masken fram till 20.30 ca, då det helt plötsligt kändes riktigt tufft. Barnmorskan undersökte och sa att jag endast var öppen 7cm. Vis av erfarenhet tänkte jag att det nog inte var så lång tid kvar ändå...

Kl 21 kände jag att jag ville börja krysta, och även om barnmorskan inte riktigt trodde mig så kollade hon igen. Då var jag öppen 10 cm. Vid det skedet var hon ensam inne i rummet med oss och ingen var riktigt beredd, så Niklas fick kasta sig på larmklockan och tillkalla hjälp. Helt plötsligt blev det ett nedra pådrag! Rummet fylldes med folk och alla sprang om varandra. Dels är det ju från början ett helt team med vid en tvillingförlossning, dessutom var vi mitt uppe i ett skiftbyte och självklart ville både vi och gänget som varit med hela dagen att de skulle få vara med om finalen. Så det var dubbel uppsättning personal där inne. Vid det här laget var jag helt väck och tyckte inte lustgasen hjälpte mycket alls. Dock var jag tydligen jättenoga med att börja ta alla nyinlända människor i hand och presentera mig med fullständigt namn. Mitt under utdrivningsskedet! En av tjejerna sa skrattande efteråt att hon arbetat i 23 år och aldrig varit med om något liknande förut

21.05 kom första krystvärken och 21.11 var "Piff", dvs Ludvig ute. (44cm, 2585g). Han kastades raskt till Niklas, som helt plötsligt stod där alldeles övergiven i ett hörn med en ny liten människa i famnen. Alla andra fokuserade nu på bebis nummer två. Jag var fortfarande som i en annan värld och hann bara få bekräftat att allt var bra med Ludvig och att han var väldigt vacker.

Flera stycken kastade sig på min mage, men tyvärr hann de inte hejda "tvåan" (den spjuvern!) från att snurra runt en sista gång och hamna i tvärläge.Jag visste sedan innan att detta lätt kan hända under en tvillingförlossning och i värsta fall leda till akutsnitt, så jag hann bli rätt orolig då jag förstod att något var fel. Hann dock inte fundera så mycket mer på det, för nästan direkt drog krystvärkarna igång för fullt igen. Knappt hann de snurra runt "Puff" innan han kom utfarande med rumpan före och hinnsäcken kvar (segerhuva, därav namnet sedan!). Bm rev sönder hinnan och Viktor stack ut huvudet och började skrika, 8 minuter yngre än brorsan och lika bedårande underbar (44cm, 2190g).

Sju timmar tog det allt som allt och med facit i hand var det en jättesmidig och bra förlossning, även om det blev lite väl intensivt där på slutet.

Lycka. Kärlek. Dubbelt upp!mm

Ja så gick det till, den där soliga vackra dagen i maj då jag blev världens lyckligaste och stoltaste fyrabarnsmamma. Idag är det ett år sedan. Otroligt.

Dan före dan

2009-05-24:

"Har återigen fått en hel natts sömn (har inte vaknat en endaste gång, inte ens varit uppe och kissat!) så idag leker livet. Börjar bli lite lätt schizat det här...

Ska dock ta det väldigt lugnt idag och bara ladda batterierna, vi går omkring som på små moln och försöker ta in att vi förhoppningsvis har våra små hjärtan hos oss imorgon.. Känns helt sjukt på ett sätt, som att vi ska åka och hämta hem en möbel eller något..."

2010-05-24:

Ja hörrni... Ett år senare och i väntans tider igen, fast på ett helt annat sätt. Nu väntar vi in att få fira våra fantastiska killar på deras första födelsedag!

Dagen har varit hysteriskt full av förberedelser av alla de slag. Ludvig och Viktor har inte varit på sitt allra bästa humör, plus att jag stundtals mått rätt visset, så det har inte varit det lättaste att få något gjort. Men vi har hunnit handla, tvätta, baka och städa en del i alla fall. Mamma var snäll och kom över nu på kvällen, så då gick det lättare att fixa lite. Resten får jag ta i morgon.

Roligast av allt på dagens schema var att vi var hem till Vroni och klippte killarna. Så himla fina blev de, och de såg så stora ut på en gång! Lustigt nog blev de även genast mycket mer lika varandra. Gulliga Vroni hade också köpt fina presenter till pojkarna - varsin vattenkanna. Tack!!

Niklas har kämpat på med verandan, med mycket god hjälp av snälla Sofia och Andreas. Det är inte riktigt klart, men snart. Det kommer bli så fint!

Nu har klockan tickat iväg medan jag skrivit, t.o.m. så pass att det redan hunnit bli 25:e... Men jag bortser från det och säger god natt och på återseende "i morgon"!

Viktor, nyklippt och fin

Och Ludvig likaså

Titta så fina paket och kannor!

Ännu en återblick

2009-05-23:

"Ironiskt nog mår jag rätt så bra just nu. Har sovit bra de senaste nätterna, halsbrännan har lagt sig, har inte haft så mycket förvärkar på ett par dagar.. Det enda är att magen är så otroligt spänd att det känns som om bebbarna ligger precis alldeles inunder huden på mig. Tror att jag ska krossa dem vid minsta rörelse, framför allt när jag lägger mig i sängen. Har också känt en näst intill förlamande trötthet de senaste dagarna och vilat massor, så jag hoppas att det är kroppens sätt att ladda.

I förrgår klarade vi av mammas födelsedag, en av de få dagar jag inte ville att de skulle komma, om jag nu fick välja. Och igår arbetade min man sin sista dag på 2 1/2 månad.

Sängen är bäddad, väskan är packad (sedan läääänge), vi är så redo som vi kan bli. KOM NU KILLAR!!"

Om då och nu. Same same but different. Väldigt different.

Nu när våren är som absolut vackrast och sakta börjar övergå till sommar. När solens strålar värmer upp frusen själ, när fler och fler blommor vaknar till liv igen och när det börjar närma sig födelsedag här hemma hos oss smyger sig tankarna gång på gång tillbaka.

Samma tid för exakt ett år sedan. Lika vackert, lika ljuvligt, ännu lite somrigare. Men med en väntan så tung och en längtan så enorm... Var så otroligt trött på att vara gravid. Att inte kunna sova ordentligt, att inte kunna stå, sitta, ligga eller gå som jag ville, att ha ont och vara trött i kroppen. Ändå mådde jag oförskämt bra i jämförelse med många andra. Mest av allt var jag bara så trött på att vänta.

I vår tråd på Familjeliv skrev jag för exakt ett år sedan idag:

"Idag har jag varit hos min bm för sista (!) gången. Alla värden var i topp och hon konstaterade att hon förstod att jag trott att det varit bebisar på g rätt länge nu, både med tanke på att hela magen är tokspänd typ hela tiden och att ettan ligger så långt ner att han borde riskera att trilla ut av sig självt snart.

Har så mycket sammandragningar hela tiden och ibland känns det som om hela bäckenet ska sprängas.

Men hur som helst så vet jag ju att de kommer senast på måndag - UNDERBART!"

Nu är de hos oss, och har så varit i snart ett år. Jag är så innerligt tacksam och lycklig över det.

Ett år. Jösses.

Om när fyra blev sex

Hösten 2008. Både jag och Niklas hade länge drömt om fler barn, men det hade liksom inte varit läge förrän nu. Pratade om att det nog gärna fick bli två även i denna "kull", eftersom det ju blivit ett rätt stort glapp sedan Rasmus och Amanda. Var dock helt inställda på att det skulle kunna ta tid, kanske inte lyckas alls..

I början på oktober plussade jag. Lycka!

Hösten fortskred. Jag jobbade, gympade och sov. Var jättetrött och hade halsbränna, något jag aldrig tidigare känt på, men mådde i övrigt toppen. Trots att allt var bra och trots att jag inte alls var särskilt stor, så var det något som kändes annorlunda. Kände efter, klurade och hoppades. Kände på mig. Kunde det kanske vara fler än en därinne?

Och visst var det väl så. Ultraljud den 5/1-2009. Två bebisar, den ena med rumpan upp i ansiktet på den andra. Två små liv, två små pickande hjärtan. En Piff och en Puff. Jag och Niklas kramades, skrattade och grät. Hela världen snurrade.

Troligtvis enäggstvillingar, troligtvis två pojkar. Vad nu då, jag som varit så säker på flicka?! Fick det dock bekräftat redan på nästa ultraljud. "Här är en jättefin pillesnopp och här är en till jättefin pillesnopp". Och två jättefina pillesnoppar är det ju bara att välkomna :)

En annorlunda graviditet följde. Massor av kontroller, på gott och ont. Skönt att ha koll, att få se bebisarna ofta. Tryggt att känna sig omhändertagen. Men oron.. Denna gnagande oro. Inför varje ultraljud stegrade den sig - skulle allt vara bra? Hade båda vuxit, mådde båda okej, var båda vid liv? Kände visserligen rörelser, men hur veta om det var en eller båda som buffade?

Läste på om allt, nästan för mycket... Fick veta att vi skulle vara förberedda på att bli föräldrar i vecka 25, när som helst efter det skulle det kunna ske. Läste om rekommenderad sjukskrivning just från v 25. Men... jag jobbade ju. Kunde inte bara lämna barnen hur som helst. Jodå. Mina fantastiska chefer ordnade så att jag hade backup ett bra tag, både för min och klassens skull. Fick känna efter från vecka till vecka, från dag till dag hur jag mådde och orkade.

Kämpade på fram till påsklovet, graviditetsvecka 32. På slutet var det ingen kaxig fröken som släpade sig hem om kvällarna. Men det blev ett jättefint avslut. Av barnen och föräldrarna fick jag ett avskedskalas utan dess like; massvis med presenter, massvis med kärlek. Kollegorna överraskade med dvd-boxen av "Vänner".

 Resten av graviditeten var min utsikt denna:

Fast inte bara.. En hel del fika i vårsolen hanns också med:

Hade mycket förvärkar, var många gånger på vippen att åka in. Men vecka efter vecka segade sig fram. Killarna höll sig kvar. Växte lite sisådär dock, framför allt Puff. Men de höll igång som sjutton. Framför allt Puff. Trots att de egentligen inte längre hade plats så fortsatte de att snurra, byta plats och buffas. Framför allt Puff. Läkarna stillade vår oro, sa att det var ett gott tecken. Bebisarna skulle aldrig ödsla energi på att röra sig så om de inte mådde bra. Så bra då.

Väntan. Längtan.

En lång väntan började lida mot sitt slut. Konstigt nog inte fullt så tufft fysiskt som psykiskt. Hade ju varit spänd som en fiolsträng hur länge som helst och bara väntat. Började känna mig slut. Så till sist fick vi beskedet: Om de inte kommit av sig själva innan v 38 sätts du igång. Jahapp. Och så fick det bli. Satt kvällen innan och försökte förstå. Om allt går väl har vi dem hos oss imorgon. En otroligt märklig känsla. Som att åka till Ikea och hämta hem en soffa eller något..

Allt gick bra. Vid niotiden på kvällen den 25:e maj 2009 kom de så äntligen till oss. Våra efterlängtade prinsar, våra älskade ekorrar. Små, jättesmå, men så fina. Alldeles, alldeles underbara. Och två. Helt galet..

Ludde alldeles ny, med skeptisk min. Var hade han hamnat?

Lillebror Viktor, 8 minuter yngre än brorsan

Fyra hade blivit sex, och världen hade blivit ännu lite vackrare