Om när jag nästan kidnappade ett litet barn

Igår eftermiddag upptäckte vi plötsligt en liten flicka som satt på grannens tomt, precis vid staketet, och tittade på när Rasmus och Amanda hoppade studsmatta. Vi känner inte grannarna jättebra, men vet att de har tre små tjejer. Vi hälsade på flickan, som såg både intresserad och lite butter ut på samma gång, och hon sa med trulig min:

- Jag har aldrig hoppat studsmatta...

- Nähä, sa jag och skrattade. Men om du frågar mamma och pappa får du jättegärna komma över och hoppa här.

- Jag har redan frågat, jag får det.

-Men säg till dem ändå. Annars kanske de undrar var du är.

- De undrar inte det.

- Nej men då så, sa jag till sist och lyfte över tösen.

Hon hoppade ett bra tag tillsammans med Amanda och pladdrade på som sjutton på ett härligt och lite lillgammalt sätt. Hon verkade ha jättekul och berättade glatt om sin pappa, sina kompisar på dagis och gud vete allt. Efter en stund frågade jag:

- Var har du syrrorna då?

- Jag har ingen syster, jag har en lillebror, sa flickan.

- Har du inte? sa jag och började ana oråd. Men... bor inte du där? Jag pekade mot grannens hus.

- Nää, sa flickan och pekade åt ett annat håll. Jag bor i ett annat hus, långt där borta.

- Men tror du inte mamma och pappa letar efter dig då?

- Jo!

Raskt lyfte jag tillbaks lilltjejen igen och sa åt henne att skynda sig hem. Jag sa också att hon var välkommen att komma tillbaka en annan dag, så vi får väl se om/när hon dyker upp igen...

Vann inte...

...men här är bilden jag skickade till Jennys "tvillingfototävling". Visst är de söta där de ligger (aug-09)?

Ännu en fantastiskt fin dag

...börjar lida mot sitt slut. Fin, men ack så hektisk. Det är mycket nu...

I morgon skickar jag iväg både Amanda, Rasmus och Niklas på skolresor. Det är så skönt att vi äntligen är där, för som ansvarig förälder i båda klasserna har det varit en hel del att pyssla med inför dessa resor. Framför allt den senaste veckan har jag ätit, sovit och andats klassresa. Saker att ordna, papper att skriva, personer att prata och mailas med. Men det har varit ett angenämt besvär, jag älskar ju att fixa och dona med sånt här!

Idag på morgonen var det dags att träffa de små sexårstrollen igen. Denna gång var Ludvig och Viktor med, och allt gick hur bra som helst på alla sätt. Förväntningarna inför hösten växer, ikapp med en liten gnutta nervositet...

Efter förmiddagen på skolan var grabbarna helt slut (mamman med) och sov en stund (inte mamman). Eftermiddagen sedan gick åt till ett virrvarr av ovan nämnda klassresefixeri, småpul i trädgården, middagsförberedelser, tvättbestyr samt att nästan kidnappa små barn (mer om just det imorgon).

Efter jobbet fick Niklas hjälp av farmor och Hasse med att åka och handla virke till verandan (tack!!) och efter middagen var det gympatajm för min del. Var inte ett dugg sugen innan, men släpade iväg min trötta kropp och snurriga skalle. Och som vanligt var det otroligt kul och så himla skönt efteråt. Konstigt nog hade jag fullt av krafter idag och orkade det där lilla extra, som man gör ibland. Underbart!

Nu sitter jag här, helt slut som artist.. Dusch + sova. Snart. "Ska bara" en massa saker först. Men sen! Det blir bra det. Avslutar med hejdåsången vi sjöng i klassen idag:

Nu är det slut för idag. Tack och adjö för idag. Tänk vad dagen gått fort, men så mycket vi gjort och nu är det slut för idag!

Så sant som det är sagt. Sov gott!

Pustar ut efter en hård dag...

Om då och nu. Same same but different. Väldigt different.

Nu när våren är som absolut vackrast och sakta börjar övergå till sommar. När solens strålar värmer upp frusen själ, när fler och fler blommor vaknar till liv igen och när det börjar närma sig födelsedag här hemma hos oss smyger sig tankarna gång på gång tillbaka.

Samma tid för exakt ett år sedan. Lika vackert, lika ljuvligt, ännu lite somrigare. Men med en väntan så tung och en längtan så enorm... Var så otroligt trött på att vara gravid. Att inte kunna sova ordentligt, att inte kunna stå, sitta, ligga eller gå som jag ville, att ha ont och vara trött i kroppen. Ändå mådde jag oförskämt bra i jämförelse med många andra. Mest av allt var jag bara så trött på att vänta.

I vår tråd på Familjeliv skrev jag för exakt ett år sedan idag:

"Idag har jag varit hos min bm för sista (!) gången. Alla värden var i topp och hon konstaterade att hon förstod att jag trott att det varit bebisar på g rätt länge nu, både med tanke på att hela magen är tokspänd typ hela tiden och att ettan ligger så långt ner att han borde riskera att trilla ut av sig självt snart.

Har så mycket sammandragningar hela tiden och ibland känns det som om hela bäckenet ska sprängas.

Men hur som helst så vet jag ju att de kommer senast på måndag - UNDERBART!"

Nu är de hos oss, och har så varit i snart ett år. Jag är så innerligt tacksam och lycklig över det.

Ett år. Jösses.

Mysig fika i kvällssolen med faster Lina och Maja

Tänk så underbart det är så här års när det helt plötsligt finns ett liv efter jobb, skola och dagis och man kan njuta av de fina kvällarna!

Mammas lortgrisar

De är lortigare än jag vet inte vad, men så himla glada och nöjda när de får utforska trädgårdens alla hörn. Och sötast i hela världen   

Åh vilka härliga dagar vi har nu!